Slagna hjältar
Linda, jag och Smygarn en av dessa nyårsaftnar.
Fredag.
Har påbörjat min påfyllning av ämnena jag saknar idag. Kan nog bli en hit det här. Jag har visserligen varit tröttare än någonsin tidigare denna höst och vinter, men tänk allt jag ändå orkat med. Vad ska jag inte då fixa med blodet i ordning och organen i funktion?
Stordåd detta.
Jag har börjat kolla på resor nu, till USA i maj. Tanken är ju att vi ska landa San Francisco, och sedan bila till LA. Men pappa är nu istället inne på New York, eftersom resorna dit är billigare. För min del spelar det ingen större roll, jag åker gärna dit också. Saken är bara den att jag hellre gör alternativ ett. Har ni några tips på var och hur man hittar billiga resor på nätet? Jag är sämre än min farfar på det tydligen.
Susanne ska blia till Romme imorgon och jag har i van storasysteranda magknip över det. Hon kör som en blind och döv biltjuv i vanliga fall. Och imorrn kommer hennes temperament över all jävla trafik och allt dåligt jävla väglag driva henne till hysteriska utbrott bakom ratten. Jag bara vet det.
Snälla gud. Ta Lillen min hem lugnt och säkert.
New york är okej!
Blod.
Hejsan.
Jag borde verkligen inte sitta hemma i min soffa nu iklädd en ljusblå morgonrock och duntofflor. Det kanske är torsdagkväll, men vad ska det spela för roll om man är ung och rask.
Linda och Stina var tre millimeter från att locka med mig på konsert ikväll. Kent, Annexet.
Jag kom så långt som till att nästan dra kammen igenom håret innan min arm blev sjutton kilo tung och sa åt mig att sluta.
Så. Nu sitter jag här i min ensamhet istället för bland tjusigt folk i tighta jeans och snyggt hår.
Jag fick visserligen tillbaka mina svar på proverna jag tog i torsdags, trots att det skulle ta två veckor.
Läkaren ringde redan i tisdags och hade lagt in recept på saker jag saknade. Tydligen hade jag svår brist på vissa ämnen som gör att man faktiskt kan få somna här och var utan att det behöver vara ett nytt personlighetsdrag.
Så nu är det bråttom att fylla på förråden. Det är ju snart vår och snyggingarna ska ju ur sina vinterjackor!
OS kanske är nåt ändå.
Men en härlighet vid namn M. Fourcade dök just i rutan med ett gevär. Han fick mig att omvärdera hela mitt liv. Jag blev sportintresserad på en och en halv sekund. Linda!!
Jajajajaja jag har varit jättedålig på att blogga, har nog läst era kommentarer och fått svälja era gliringar över telefonen. Men jag kommer nog aldrig att bli bra på det här.
Och Sofie. Minns väl att jag är en fin flicka uppfostrad av en fin far.
Hångla gör man på tjugonde dejten. Om man inte är på dejt med Benicio, då kan man hångla innan man har hälsat. Och just det, M Fourcade skulle kyssa på kanske tredje. Men han har ju vapen.
Jag ska åka till San Francisco i maj. Bila längs Highway one till LA och Hollywood. Vi ska bo hos min styvsyster Lotta och hennes man Micah. Kan inte riktigt förstå att jag ska få uppleva min dröm, men tydligen så slår den in tack vare pappas rädsla för att fira de sextio hemma.
Jag är så glad att han är folkskygg.
Så mycket musik, så lite tid.
Hårda bud.
Nu måste jag på det igen. Sofia och Kristina kommer hit och hörde på stan att dom skulle ha med sig öl.
Det blir en hård ungdom att berätta om för barnbarnen. Men innan jag har några sådana måste jag ju liksom passa på.
Rockabilly.
Uppstyrning.
Jag borde verkkligen hunnit klippa naglarna, men en dam så upptagen som jag måste helt enkelt prioritera.
Tass...tass...
Algot! Grattis baby.
Det tar sig.
Det går ganska bra faktiskt.
Bakfyllan lade sig ett par dygn senare och minnescellerna av 2009 försvann under lördagen.
Har det relativt trevligt om dagarna nu för tiden.
Just nu önskar jag mest att mina två fina får varsinna jobb dom verkligen trivs med. Så duktiga journalister borde inte få gå utan anställning.
Darrhänt.
Men det var en fin kväll igår.
Tjugotio
2010 var ju en riktig hit.
Jag gör så här nu. Jag går inte helt ur bitterfittsskalet ännu. Jag litar inte riktigt på det här nya året. Jag är positiv i tron, men jag kommer inte att jubla förrän jag fått bevis. Och än så länge är det fortfarande iskallt utanför min dörr.
Inte kallare än att jag kan klä på mig. Men kallare än utlovat.
En vän sa till mig en gång:
"Om kärleken vore meningslös för att den inte håller för evigt. Vore livet det av samma anledning."
Hon hade så rätt. Och var det ens kärlek den här gången?
Men det var roligt ibland också.
24 timmar kvar av Bitterfittans 2009.
Jag gick hem från jobbet idag med känsla av att något skulle hända. Jag kom hem förberedd. Fick ett oväntat samtal som gjorde mig glad. Fick inte ett förväntat samtal som gjorde mig ledsen. Men plus minus noll får man ändå vara nöjd med. Det är ju trots allt 2009 fortfarande.
Mina vänner har stulit listor från bloggar, så nu stjäl jag från dom.
Här mina kära, har ni året som aldrig skulle fått chansen i en rättvis värld.
2009:
1.Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag betalade 4000 för en borttappad nyckel.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Kan jag aldrig tänka mig.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jadå. Söta barn blev det också.
4. Dog någon som stod dig nära?
Ja. En på riktigt och många i hjärtat.
5. Vilka länder besökte du?
Kina, England, Rwanda, Algeriet, Afganistan, Jordanien, Lettland och Kamerun.
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
Kärlek som består.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Alldeles för många.
8. Vad var din största framgång 2009?
Att jag fixade en egen lägenhet och att jag tog mig ur saker som jag skulle tagit mig ur tidigare.
9. Största misstaget?
Att jag firade att 2009 skulle börja.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej...Vad konstigt.
11. Bästa köpet?
Jeansjackan.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Nyckeln.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, fantastiska vänner, fantastiska familjen och ett vackert bröllop.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”, och "Bara om min älskade väntar"
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var ledsnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Sorterat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Sörjt.
18. Hur tillbringar du julen?
Med min familj.
19. Blev du kär i år?
Ja, det blev jag.
20. Favoritprogram på TV?
På Spåret.
21. Bästa boken du läste i år?
Mitt första liv.
22. Största musikaliska upptäckten?
Ulf Lundell.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Kärlek.
25. Något du önskade dig men inte fick?
Ja.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Åt och drack.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
För mycket för att tjata om här.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Lockigt hår igen.
29. Vad fick dig att må bra?
Mina älskade vänner. Min älskade familj.
30. Vilken kändis var du mest sugen på?
Benicio Del Toro.
31. Vem saknade du?
Dom jag förlorade.
32. De bästa nya människorna
Det vet jag inte än. Dom är nya. Det visar sig.
Kommer inte att döpa om min blogg till Bitterfittan.
Jag lämnar henne i 2009.
Ljus.
Julkorv.
Det här är mitt hemliga andhål, och just nu behöver jag luft.
Det är julafton i morgon. Den första utan dig. Den första utan många. Jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa mig igenom det, men jag gissar att jag kommer att göra det på samma sätt som jag går igenom allt annat. Jag biter ihop. Och jag biter så att käkarna blir stela.
Förra året hade du en svart klänning.
Förra året hade du håret uppsatt i en svinrygg och du undrade om jag gillade din sjal.
Förra året sa jag att ingenting betydde något så länge du fick finnas kvar.
Förra året grät du av lycka och sa att du älskade mig.
Förra året hade du blivit frisk.
I år måste jag uppleva julen utan dig.
Natten mot den 27 april 2009 gjorde mig ondare än jag någonsin haft. Och julafton samma år kommer förmodligen göra detsamma.
Tröstande röster säger att det första året är värst. Sorgeåret.
Den första födelsedagen, den första julen. Den första dödsdagen.
Jag har snart klarat av två av dom och kanske blir det lättare. Inte för att min förlust gör mindre ont, men för att minnet av dig sakta börjar vända från det sista jag såg till det bästa jag såg.
Du var den finaste människa jag känt och ditt liv ska inte av någon ses som en tragedi. Jag ska inte gråta på din födelsedag nästa år. Jag ska åta tårta. Och imorgon ska jag hålla huvudet högt, bära dig om halsen och se saknaden som något att vara tacksam över. Den är en bekräftelse på en kärlek som inte alla får uppleva.
Kom och hälsa på snart. Du vet vad du lovade.
Äntligen.
Så löser sig allt. Alla bitar faller på plats och livet kommer ikapp. Tack vem det nu var som såg till att det var min tur nu.
Mat, vårtor och utklädda kusiner.
Vi vandrade runt, vi åt och vi åt igen. När vi kom hem så åt jag. Till kvällen åkte jag hem till mamma och åt.
Idag är det farlig Halloweenfest hemma hos kusinen. Han ska bjuda på svart spagetti och förmodligen en hemsk utklädnad. Men lugn nu, ni som oroar er över att det snart kommer att börja växa ut vårtor på mig. Jag ska inte tillbringa hela lördagkvällen med elvaåringar.
Jag, Carina och Niclas ska ut i Södertälje ikväll. Första gången för mig på säkert ett par år i den här stan. Om det blir roligt ute eller inte spelar inte så stor roll. Jag är glad att jag ska träffa Carina.
Hjärta er.
Fadern.
30 mil i en Seat och aningen Flen.
Mina vänner.
Efter en helg som inleddes och kom att kretsa kring mitt besök hos käkcentrum på Södersjukhuset, känner jag mig utvilad för första gången sedan juli. Jag har haft fyra dagars ledigt och trots blåmärken, svullnad och blodsmak i munnen, skulle jag göra om det för vilan.
Mina visdomständer var tvugna att tas bort, eftersom att rötterna var delade och krokarna längst ner satt i nerven som styr käken.
Jag har haft ett par lugna återhämtningsdagar tillsammans med familjen. Jag har sovit hos Susanne i nya huset, Jag har lekt monster (jag behövde ingen mask just denna gång) och åkt skatebord med Fabian. Jag har hälsat på min farmor och farfar och jag har ätit middag med mormor och Moster Gerd.
Idag har jag haft en bra dag med Pappa. Ja, Pappa med stort P.
Han har just sålt mitt barndomshem tillika hans hem sedan 1970, i Södertälje för att flytta ut på landet. Hans vision är att få ha sin röda traktor parkerad mellan ladugården och fårhagen. Han ska också ha höns, kor och en Nordsvensk.
Var han ska flytta? Varsomjävlahelst. Vi har kollat på hus i Sala, Östervåla, Vingåker och diverse andra ställen som jag knappt visste fanns.
Jag är glad för hans skull. Jag var arg som ett bi i början. Men han är så positiv till detta och ska äntligen få förverkliga vad han kallar sin livsdröm. Jag kan leva med det även om jag helst vill ha kvar Pappa någonstans dit Stockholms lokaltrafik kör. Och får jag se Pappa på en Nordsvensk så är ju allt värt det.
Vi hade en bra dag, jag och Pappa. Jag körde. Han hetsade mig till vansinniga omkörningar, drog elaka vitsar om människor längs vägen och vi skrattade med rå stämma åt oss själva. Allt var som vanligt under en söndagsutflykt.
Väl framme vid resans mål, 15 mil senare, visade det sig att Pappa tyckte huset var lite litet. Han hade inte sett att det stod bara tre rum och 70 kvm i prospektet.
Man missar ju så lätt.
Vi vände tillbaka och sjöng Joe Cocker, åt korv och förvånades över att Flen dök upp som ort längs vägen.
”Pappa, varför är vi i Flen? Åkte vi igenom Flen när vi åkte hit?”
Pappa svarade mig lugnt, diggandes med senap i mungipan att:
”Det tror jag inte. Men det är det som är så bra. Att vi ändå får se Flen.”
Jag älskar honom.
Min lägenhet, mina vänner.
Jag har den på fingertopparna nu och skulle nog bli kapabel till mord eller värre om den gled ur i detta skede. Vi har fått bytet helt godkänt av min hyresvärd och väntar nu bara på familjen Fredhälls värdar. Familjen Fredhälls värdar har sagt att de inte kan se något som står i vägen, men att de måste undersöka saken lite närmre. Det har varit sjukskrivningar i bygget, tydligen. Vilket resulterar i att handläggningstiden för att öppna mitt kuvert nu gått från åtta veckor till minst tio.
Förståelsen för det är naturligtvis fullständig från min sida. Ett gigantiskt företag med 1000 anställda ska väl inte behöva ta in vikarier för att hantera sådant här tjafs. Och läser man två rader om dagen i mina papper så tar det faktiskt tre månader innan man är klar.
Södertälje är vackert så här års.
Att jag skulle sitta i min mammas soffa en av de sista av semesterdagarna denna sommar, är kanske inte så otippat. Men att jag skulle göra det som singel för första gången på tio år, är desto märkligare. Att jag dessutom gör det i desperat jakt efter en ny lägenhet och med ursinnigt hopp om storvinst på lotten jag aldrig köpte, gör mig aningen kallsvettig. Som tur är så flyttas fokus så fort tanken på att jag just fyllt 27 år dyker upp. Jag har aldrig haft åldersnoja. Men jag har heller aldrig lämnat ett helt liv bakom mig.
Jag är glad för steget vi tagit. Jag är glad över det beslut som ledit mig hit. Men det här är min jävla blogg och här gnäller jag så mycket jag vill.
