Visaelvisa

Han blir bättre.
Jag vet att han blir bättre eftersom han i van anda flörtade med sköterskorna som var hälften så gamla som mig.
Man måste älska när en tvåhundrakilosklump med sju dropp iförd landstingets mest osexiga overall ändå försöker.
Dom har hittat felet och denna gång tycks det mindre allvarligt än de förra. Han har en liten blodtjuv i magen. Så fort dom låst in den lilla jäveln ska han få nytt blod och förhoppningsvis får han behålla det.
Har varit i Uppsla hos honom idag. Hade tänkt att hälsa på en annan kär pappa som också ligger där, men min far var alldeles för sällskapssjuk för att släppa iväg mig.
Inte så konstigt kanske. Han har flyttats till sal nu och bredvid honom låg det dödaste jag sett, som ändå andas. En gulorange farbror som antingen hade ätit nåt mycket märkligt, eller druckit något som Alcro tillverkat. Typ.
Vi tyckte synd om honom. Men vi smygtittade hemskt mycket.

Vår ändå i år. Kanske.

Om ingen bot finns. Varför ängslas?
Om bot finns. Varför ängslas?

Men jag hatar ändå när jag har rätt.

Vissa dagar rasar allt. Tråkiga besked, tunga känslor och grå tankar.

Idag har varit en sådan. Imorgon kanske allt ställs till rätta igen, sånt är livet.
Det gäller att komma ihåg perspektiv. För allt hade alltid kunnat varit jävligare.
Jag har det rätt bra, i det stora hela. Fattar inte varför man inte alltid kan se det.

Men jag har många att ta hand om, många att oroa mig över. Just nu så behövs jag verkligen på platser där jag inte har ork eller ens lust att vara. Jag behöver få tillbaka vad jag under lång tid stoppat in, men det tycks aldrig bli utrymme för det.  Min familj är i en annorlunda situation. Jag hade önskat att det inte var så just nu.

Jag är inte långsint vad det gäller känslor, jag lyckas alltid vända dom eller komma över dom.
Jag kanske bara behöver lära mig att det finns enklare sätt att gå igenom motgångar än att bara stänga in mig, hantera dom, och sedan visa mig. Jag behöver inte alltid klättra upp för berget, och sedan ner. Ibland borde jag bara gå runt det.

Ni är en sanslös tillgång. Jag vet att ni finns där och jag vet att jag har er. Även om jag är dålig på att höra av mig och ibland dålig på att låta er veta det.

Vill bara säga att jag tycker så sjukt mycket om er.

Ok.

Ni får som ni vill. Jag antar utmaningen eftersom jag är så rädd för konsekvenserna av att låta bli..

Så. Sju sanningar om mig.

 

1. När jag var ung (typ knappt tvåsiffrigt) så stal jag och en kompis en cykel för att komma hem en sen kväll. Vi visste inte var vi skulle göra av den då vi kommit fram, så vi körde fram till en närliggande bro, lyfte cykeln över räcket och slängde i den. Vi tänkte liksom inte på att det gick att bara parkera även en stulen hoj.

 

2. En gång då jag var hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången, blev jag tillfrågad om jag ville rida. Vilket jag inte ville, eftersom jag inte suttit på en häst sedan jag var åtta år. Men eftersom jag var nu stod i stånd att bli godkänd eller ickegodkänd in i en familj med ett stall på bakgården, insåg jag att jag inte kunde komma i högklackade skor från Stockholm och tacka nej.
Jag satte mig på hästen och red ut med hans mamma och hans då sjuåriga lillasyster. Innan vi lämnat gården så skenade hästen iväg som ett jehu. Jag tappade både stigbyglar och tyglar och skrek eftersom jag höll på att ramla av. Hästen tvärvände och började springa mot huset. Mamman skrev bakom mig till den lilla flickan att hon skulle ställa sig framför hästen längre fram. Vilket hon gjorde. Hon fick stopp på hästen och jag gick gråtfärdig av med skakiga ben. Behöver jag säga att det tog slut mellan oss kort därefter?

 

3. Jag äter godis varje dag. Vareviga dag. Inte så små påsar heller.

 

4. Jag hatar att åka tunnelbana. Inte så mycket för att folk i vagnarna skrämmer mig, utan för att jag inte gillar tanken på att vara fast i en tunnel under jorden. Jag får ju inte ens köra tåget. Jag är fullständigt i händerna på någon finnig tonårskille med tågfetisch. Trettio meter under jorden. I en tunnel. Fy..

 

5. Jag gillar verkligen inte Carrie Bradshaw. Trots att jag vet att detta uttalande kommer att få mig mördad av er flickor.

 

6. Jag blev uppraggad av en en känd (eller nja...han var ganska känd, då åtminstone) kille för fyra hundra år sedan. Eller nja...han var känd då. Vi hånglade. Ett par år senare så gick han ut med att han var homosexuell. ”Jag har aldrig tänt på tjejer” var rubriken jag möttes av på väg till skolan en ovanligt grå tisdagsmorgon.

 

7. Jag kan teckenspråk. Åtminstone tillräckligt för att kommunicera med en dövstum.

 

Jahaja. Sådärja.