Södertälje är vackert så här års.
Att jag skulle sitta i min mammas soffa en av de sista av semesterdagarna denna sommar, är kanske inte så otippat. Men att jag skulle göra det som singel för första gången på tio år, är desto märkligare. Att jag dessutom gör det i desperat jakt efter en ny lägenhet och med ursinnigt hopp om storvinst på lotten jag aldrig köpte, gör mig aningen kallsvettig. Som tur är så flyttas fokus så fort tanken på att jag just fyllt 27 år dyker upp. Jag har aldrig haft åldersnoja. Men jag har heller aldrig lämnat ett helt liv bakom mig.
Jag är glad för steget vi tagit. Jag är glad över det beslut som ledit mig hit. Men det här är min jävla blogg och här gnäller jag så mycket jag vill.
Här nu.
Långa nätter, svettiga kvällar och dagar fyllda av belutsångest har nu drivit mig hit. Efter fem års noga övervägande, har jag nu kommit fram till att en blogg nog är något man måste ha. Om denna kommer att lyfta min trovärdighet som journalist eller ödelägga den alldeles, återstår att se. Jag gör ett försök nu. En skribent utan blogg är så osannolikt att det saknas jämförelser.
Så kom in, mina vänner.
Så kom in, mina vänner.
