Vatten som vatten.
Men hej ni.
Om ni är kvar.
Har inte skrivit på så länge, men hur skulle jag haft tid.
Jag har begravt två jag älskar, kommit in på universitet på Hawaii och träffat mitt livs kärlek.
På samma månad eller två.
Jag har dålig koll på det mesta just nu. Jag varvar mina känslor med outhärdlig sorg och sanslöst uthärdlig lycka.
Marcus heter han.
Allt jag drömt om är han.
Jag mår som en prinsessa. Men som en prinsessa som saknar sin pappa.
Det är bara Ni som läser och ni vet vad jag känner.
Hawaii känns stort, men Marcus större. Jag längtar till livet som väntar mig här hemma i december.
Tills dess så får tårarna landa i stilla havet. Likaväl som nedanför klipporna i Kristineberg.
