Visaelvisa

visandes sitt missnöje på sin födelsedag 13 maj 2009.  Vi hade köpt en dress till honom i stl XXXXL. Han ville att det skulle framgå på kortet hur besviken han var för att hans flickor trodde att han var så tjock.

Det finns ingenting mellan oss som inte är sagt.  Ingenting att ångra.
Ingenting att tvivla på.
Du fick nästan 60 år, 27 av dom med mig.
Det är en för kort stund att få behålla en pappa, men en tillräckligt lång för att lära sig hur äkta, villkorslös kärlek ser ut.

Du har levt mer, upplevt mer, gjort fler intryck och avtryck än de flesta som lever till att bli hundra.
Jag tänker inte lyssna på någon som säger att ditt liv slutade tragiskt. Det finns inget tragiskt i att vara så oerhört älskad.
Jag tänker hedra dig, le med dig och leva med den värme du lämnade kvar i mig, till den dagen jag kommer och delar moln med dig.

Du är ingen pappa i kostym och lap top. Jag är stolt över det.
Jag är stolt över vem du är och jag skulle inte byta dig mot någon annan pappa om jag så fick välja bland dom alla.

Du har givit mig så mycket skratt, så mycket lärdom.
Så många av livets nyanser. Så jävla mycket ärlighet.
Och så mycket kärlek att jag kan leva av den, slösa med den och ändå få den att räcka för resten av mitt liv.

Jag saknar dina armar, jag saknar ditt ansikte och din röst.
Men jag träffar dig mer nu än förut. Nu sitter du på min axel och du är inte det minsta tung att bära.

Tack pappa. Du är och kommer alltid att vara den största mannen i mitt liv.
Jag älskar dig.

Pappa. Alltid i mitt hjärta, alltid precis brevid mig.
Jag älskar dig.

mitt senaste inlägg, det nu raderade så vill jag bara säga att allt är oförändrat.

Han är i samma läge.

Det viktigaste en människa kan göra är att acceptera vad man inte kan förändra. När man gjort det så går allt så mycket lättare. Jag har blivit en jävel på det.
Jag känner mig stark som en oxe igen och jag är menar det. Jag är verkligen okej.
Det finns alltid ljusglimtar. Och det finns också en ytterlighet i andra kanten. Att människor inte lever för evigt, det vet vi. Men att vi får nya små liv omkring oss är inget vi kan ta för givet.
Rebeccas lilla tvåa är på väg, och hur stort är inte det egentligen? En ny människa som ska ha en plats i hjärtat. En liten sak som jag kommer att få höra prata med mig. En helt ny person som jag inte ens lärt känna ännu men som kommer att finnas i mitt hjärta precis som henns första, precis som Ella, Tilde och Algot. Det är ju sjukt stort.
Och Carinas. Jösses Amalia. Det ramlar ju in små liv.

Ovan att kommunicera med er om något så viktigt på en sådan här oviktigt plats. Så nu slutar vi med det.