Vikthets.
Jag vaknar vid 06.00 på morgonen och somnar in vid 21.00. Däremellan försöker jag att vila och äta för allt jag är värd.
Måste göda Plutten.
Idag har jag pratat i telefonen med min barnmorska, som bekräftade att det blivit fel sist på Mamamia. Vikten 2248 var precis som överläkaren sa, vad Plutten vägde i måndags, inte alls den nya beräknade födelsevikten. Jag är så glad och så lättad. Det finns ju då goda chanser att hon kommer att komma ut på 2500.
Jag ska inte ta ut nåt i förskott, men vadå, om hon vuxit 248 g på 2 veckor så är det bra. Normalkurvebarn går upp det dubbla på den tiden, men det stör mig inte alls.
På onsdag, då det är dags för nästa viktuppskattning, borde hon om hon följer samma takt kunna ligga på 2400g. Det är mamsen nöjd med. Då ligger vi bara 100g från normal födelsevikt och om jag håller ihop benen och ligger still så ska vi nog hinna fläska på Plutten innan hon tittar ut.
Om jag är besatt av min bebis vikt? Ja, det är helt riktigt.
Halleluja.
Jag fick kissa i en mugg, göra nytt CTG, ta blodtryck och sitta ner i väntrummet. Som jag redan visste så var alla de testerna bra. Urinproverna har alltid varit klanderfria, CTG har alltid visat utärkt hjärtfrekvens, och mitt blodtryck kan inte bli högt även om jag står mittemot ett rusande tåg. På spåret.
Det jag och Marcus var nervösa inför, var analysbesöket hos överläkare Git, som skulle ha gått igenom min journal, prover och min lilla Fjants tillväxtkurvor. Vi var oroliga förstås över hennes teorier kring varför bebisen är så liten.
Väl inne i rummet fick vi träffa en lugn läkare. Lugn, tillskillnad från hon som gjorde senaste tillväxtultraljudet på mig, och lugn, tillskillnad från min barnmorska som hetsade upp sig ganska fint över lillbebben. Git förklarade att den ordinarie mödrarvården har befogenheter, och rutin på graviditetesvård som är helt okomplicerad. De mammor eller bebisar med några avvikelser hamnar alltid hos specialmödrarvården, vilket leder till att de vanliga barnmorskorna är ovana att tolka och följa upp oss specialare.
Git menade att vår avvikelse från normalkurvan, inte alls var så stor som sonografen på vanliga mödrarvården fått mig att tro. Hon ansåg att inga åtgärder behöver tas just nu, inget fostervattenprov och inga ytterligare tester.
EFTERSOM BEBISEN AV ALLT ATT DÖMA MÅR BRA.
Min lilla har gått från minus 21.7 procent från normalkurvan, till minus 24.5 procent från normalkurvan. Först vid minus 21 procent kopplas specialvård in. Det innebär att vi ligger rysligt nära normalt ändå, eller hur?
Man är blödig som blivande mamma och man orkar inte med såna här orkaner. Men då man stått i en så är lugnet efter stormen det mest njutbara man kan föreställa sig. Såklart, hon kan inte garantera något. Men enligt henne så finns det inget som talar för att barnet är sjukt, utan allt pekar på att den bara är väldigt liten.
På senaste tillväxtultraljudet hos hysterikan, så fick jag förklarat för mig att bebisen dippat från förväntad födelsevikt på runt 2500g till 2248g. Git förklarade att dom i all hast och stress misstagit sig. Ultraljudet hade visat att bebisen i måndags vägde 2248g. Två måndagar innan vägde den 2001. Det innebär att min lilla skit gått upp nästan 250 g på två veckor. En vanlig bebbe går upp 500g på två veckor, men skit i det nu.
Om något hänt, så ska handlingsplan utformas. Det kan innebära innläggning av moder och utplockning av bebis. Men det gör ju inget. Det vi fick veta helt säkert, oavsett fler provsvar, är att jag inte kommer att få gå över tiden. Även om lillan är frisk så får man inte överbära med så små saker. Senast den 16 april är jag mamma.
Men, på samma gång vill man in i det sista att mitten av april ska få komma innan bebisen. Den skulle må väldigt bra av att få stanna kvar två veckor till minst, så jag fick rådet att ta det lugnt för att inte sätta igång förlossningen.
Jag är ledsen över det, för imorgon skulle jag åkt till Surahammar för att gå på min extrapappas begravning. Jag hade velat hedra Eddie och tacka honom på plats för allt han gjort för mig under alla år. Och tacka honom för vad han betytt. Jag hade velat finnas där för Rebecca, Kerstin och Rickard, men läkaren avrådde mig å det bestämdaste. Men som mamma Kerstin har sagt: Liv är viktigare än död.
Eddie, jag ska hylla dig på mitt vis.
Verkligen?
Den dagen idag
Jag träffade Susanne och vi strosade runt på stan. Jag gick och klippte mig och promenerade runt stan. Av någon anledning kände jag mig lugn och glad igen. Glad över att jag ska få den här lila bebisen snart. Och faktiskt så har det lilla livet stor del i allt. Den sparkade runt i min mage igår så att jag ibland fick sätta mig ner.
Att bebisar i denna vecka ska sova 95% av tiden, det kan inte stämma i detta fall. Om det är så, så går vår i sömnen. Alla de där buffarna känns som: "Mamma! Visst kan jag spraka hårt? Känner du mig? Du ser, jag mår bra!"
Och det är inte bara lille Fjant som lugnat mig, utan ni. Allt ert fina stöd betydde jävligt mycket igår. I allt annat svårt jag varit igenom har jag haft svårt att ta till mig av andras tröstande ord, vilket säkert är vanligt. Man tror liksom att man kan greppa allt och att någon säger att allt blir bra, rinner av en som vatten på en gås.
Men, just i det här så är jag inte så jävla kaxig längre. Allt jag vet om hur man tacklar livets svåra saker känns som bortblåst. Det här är något nytt. Jag skulle vara vilse utan er. Idag kl 13.00 ska vi till Danderyd. Vi får se vad som händer därefter.
Styrka kan jag ta, tack.
Nej, livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt.
Allt började med att min mage inte växte särskilt mycket. Jag ökade någon mesig cm varannan vecka vid rutinkontrollerna på mödrarvården, och barnmorskan beslutade för någon månad sedan att jag skulle skickas på tillväxtultraljud och flödeskontroller. Dom skulle alltså mäta min bebis genom ultraljud och därefter kolla att flödet i navelsträngen såg fint ut.
Jag kände på mig innan att det nog skulle se fint ut. Min lilla är så rörlig och vild att det vore konstigt om den inte fick nog med näring. En bebis som rör sig får näring, annars skulle den vara still för att spara på energin.
Jag hade rätt, flödet såg fint ut, men storleken gjorde det inte. 22 procent under normalkurvan och förväntad födelsevikt blev 2500g. Jag fick höra att barnet är tillväxthämmat.
Jag blev skickad akut att göra ett CTG, alltså mätning av bebisens hjärtljud. Jag fick sitta i ett tomt rum med elektroder på magen i ca 50 minuter innan barnmorskan bekräftade att allt såg bra ut där.
Varför den var så liten kunde ingen svara på. Nya kontroller i massor har gjorts och igår var det dags för nästa tillväxtultraljud. Det finns ingen anledning att mäta tätare än två veckor, för man måste ge den lilla en chans att växa på sig. Så, nervositeten inför det jag gjorde igår var påtaglig kan jag lova.
Tyvärr visade det sig att bebisen dippat ner från 22 till 25 procent och det kändes som om min värld rasade. Sonografen som gjorde ultraljudet var tyst säkert i fem minuter då hon knappade in alla siffror. Jag fattade att det inte var goda nyheter så jag kunde inte hålla tårarna borta.
Efter beskedet stack hon iväg till plan fyra och hämtade min barnmorska Eva som återigen skulle koppla mig till CTG-apparaten. När Eva kom ner till mig fick jag en lång kram och beskedet om att jag nu skulle skickas till specialistmödrarvård på danderyd. Imorrn är det dags. 13.00 ska jag träffa specialister som jag antar ska fatta beslut om huruvida bebisen ska få vara kvar i magen till 14 april, eller om dom ska ta ut hon/han nu.
Innan igår bad jag till alla makter om att den ska få stanna därinne tills tiden är dags. Men, nu känner jag tvärtom. Låt allt starta. Jag vet inte om jag orkar gå tre veckor till i ovisshet om varför den lilla inte går upp i vikt. För naturligtvis struntar jag i om jag kommer att få en liten yttepytte att ta hand om, jag är bara orolig över vad det är som gör den så liten.
Men, det jag försöker klamra mig fast vid är att trots alla kontroller jag nu gjort hittas inga missbildningar, inga avvikelser eller oproportionaliteter. Av allt att döma är det en frisk liten sak däri, men dom kan inte garantera något och dom kan inte förklara varför den är så mini.
Det känns som om ingen någonsin fött frisk så liten bebis efter fullgångna veckor, även om jag med huvudet förstår att jag nog har fel. Att man klarar prematurer från v. 24 idag spelar liksom inte så stor roll för mig, då är dom små för att dom inte är fullgångna.
Jag är fullt medveten om att jag ännu inte fått besked om att det är något fel med mitt barn. Men just nu känns det som om det räcker att vara på väg.
Eftersom jag har lite problem med att se ljuset i det här och tänka positivt just nu, får ni gärna göra det åt mig. Om det är något jag verkligen kunde behöva nu så är det påminnelser om att allt faktiskt ser ganska lovande ut, trots allt.Oro jävla oro. Jag skulle kunna utrota dig din pest.
