Visaelvisa

Jag gör så gott jag kan för att leva så normalt som det går. Det går ganska bra. Men jag saknar honom varje sekund.
Vad gör han nu? Var finns han? Ser han mig? Är det han som väcker mig på nätterna och är det han som har sönder glas då ingen annan är i närheten? Ser han våren? Har han sett sin klocka på min arm? Är det han som orsakar stömavbrotten? Förstår han hur mycket han var för mig? Är det han som ger mig allt lugn? Hjälper han mig då ingen annan är i närheten om jag flyttar till Hawaii? Kommer han att vara där då jag gifter mig? Vad tycker han nu när han ser hela mig. Är han okej.
Jag kan bara hoppas.

Sorg är en konstig sak. Man är så rädd för den innan man hamnat mitt i den. När man måste igenom den så går man igenom den. Man behåller vett och sans fast man inte vet hur eller varför. Det jag upplevde under de fyra dygnen på sjukhuset är ungefär vad jag upplevde för ett år sedan, fast då under fjorton timmar. Jag vet inte var sådant tar vägen. Det sätter spår. Men att se någon lämna livet efter så mycket kamp är inte alltid fruktansvärt, inte ens dom man verkligen älskar. Man är inte egoistisk i en sådan situation, man är bara i stunden och man förstår vad den innebär. Närvaron är så total att allt annat som någonsin varit inte finns.

Döden för mig är inte definitiv, kanske är det just det som gör att jag ser på det som jag gör.
Pappa och Pia är inte borta bara för att jag inte kan se dom. Världen är större än så.

Jag jobbar, jag träffar vänner. Jag fungerar.

Men mitt liv har stannat upp och jag vet inte när jag kommer att sätta igång det igen. Det känns som om det här är mina stunder med vad jag har kvar med honom.

Och vet ni vad. Säg till dom ni älskar att ni älskar dom, överös era nära med all kärlek ni har. Slösa med den.

Att ha gjort det är det enda som betyder något när man hamnar där jag är.

Så, Kärlek i massvis till Dig.