Visaelvisa

mitt senaste inlägg, det nu raderade så vill jag bara säga att allt är oförändrat.

Han är i samma läge.

Det viktigaste en människa kan göra är att acceptera vad man inte kan förändra. När man gjort det så går allt så mycket lättare. Jag har blivit en jävel på det.
Jag känner mig stark som en oxe igen och jag är menar det. Jag är verkligen okej.
Det finns alltid ljusglimtar. Och det finns också en ytterlighet i andra kanten. Att människor inte lever för evigt, det vet vi. Men att vi får nya små liv omkring oss är inget vi kan ta för givet.
Rebeccas lilla tvåa är på väg, och hur stort är inte det egentligen? En ny människa som ska ha en plats i hjärtat. En liten sak som jag kommer att få höra prata med mig. En helt ny person som jag inte ens lärt känna ännu men som kommer att finnas i mitt hjärta precis som henns första, precis som Ella, Tilde och Algot. Det är ju sjukt stort.
Och Carinas. Jösses Amalia. Det ramlar ju in små liv.

Ovan att kommunicera med er om något så viktigt på en sådan här oviktigt plats. Så nu slutar vi med det.