Visaelvisa

Hej vänner, Att få en bebis var inte bara att gulla, mata och rapa minsann. Vi har haft det fint i ett par veckor sedan vi fått klart för oss de första två veckorna så oerhört jobbiga för Junie eftersom hon helt enkelt inte fått i sig mat från mig trots att jag ammat henne 20 timmar om dygnet. Vi fick på läkarens inrådan börja med att lägga till mjölkersättning på flaska och fick en ny bebis omedelbart. Så, de tio dagar som följde var jag bara tvungen att få lugna mig och bara ta hand om henne i lugn och ro innan jag tänkte börja ta emot besök. Men, sedan i fredags har ett nytt moln blossat upp ovanför oss. Junie vägrar att somna in, hon är vaken tolv timmar i sträck och skriker, gnäller och gnyr. Hon sover därefter på natten, men vaknar för mat varannan timme. JAg har den senaste veckan sovit tre timmar per dygn och orkar inte så mycket mer än min dotter just nu. Det kommer att lugna sig och vi försöker desperat hitta källan till hennes tårar. Men just nu får vi återigen trycka ner pausknappen en stund. Min bvc-sköterska sa att då bebisarna är på detta vis är det bara för mamma att ställa in sig på nätt överlevnad. Så där är jag nu. Men skitigt hår, oborstade tänder och nerspydda kläder.

Jag orkar inte skriva så mycket för jag är inte i världens roligaste skick just nu. Men alltså, ingen bebis. Förvärkar sedan i fredags kväll som pendlat mellan 7 minuters regelbundenhet och ja...kanske 20. Man är redo för att åka in och börja sitt arbete på förlossningen då värkarna kommer med 5-3 minuters mellanrum. Just nu känns det som om mina aldrig kommer att göra det. I över 60 timmar har vi gått på nålar och andats genom värkar och tagit tid med lilla värk-appen. Vi åkte in till förlossningen med snabba ryck igår kväll vid halv nio. Jag fick nämligen en blödning. Den verkade vara ofarlig så vi skickades hem med Bricanyl och Citodon mot värkarna. Som om det inte vore nog har jag bryggt det äckligaste kaffet någonsin nu på morgonen. Och det lilla nöjet som är dagens höjdpunkt. Nej, nu går jag och lägger mig igen och hoppas på att inte vakna förrän det är dags att åka in och krysta.

Alltså det här med att föda barn verkar inte vara så start och stopp som jag trodde. Nu är värkarna tillbaka med 16 minutersintervall. Dom är starkare än inatt och hoppet om att få tillbringa natten på förlossningen har återigen tänts. Hörrni, jag ser ju att ni läser. Kommentera mera så jag vet vilka ni är!

Jahaja. Jag blev lurad. Klockan är ett och jag har haft fyra värkar sedan kl sju i morse. Nej, jag och plutten kommer nog inte att träffas idag ändå.

God morgon,

sedan kl. 21.00 igår kväll har jag haft regelbundna värkar. JAg har endast sovit stötvis och klockat dom rackarna från var sjunde minut de första fyra timmarna, till ca var tionde minut resten av natten...Nu känner jag ingenting och har inte gjort så på ca en halvtimme.

Alltså, haf jag varit i värkarbete i nio timmar nu för att det hela ska stanna av?
Då blir jag alldeles vansinnig.

JAg ska dricka lite kffe och gå upp och sedan se om det sparkar igång igen. Då ringer jag förlossningen och hör efter om det verkligen får gå till på detta vis.

Men jag som är så glad att allt till slut bara är bra. Varför ska jag sätta igång och gnälla nu?
Jo, för att det är precis så jobbigt som alla säger (jag inte trodde på) att gå över tiden.

VAR ÄR DU FJANT?
- Här mamma. (Inifrån magen.)

Suck pust stånk och stön.

Lille underbaringen Valter, som hör till min fina Sofie, tittade ut i natt. Han är galet söt. Längtar till gos med parveln.
Grattis Sofie, Johan och Algot!

Hej ni,

Idag har jag helt och fullt blivit flyttad från riskgraviditet till normalgraviditet. I vecka 40 visserligen, men hellre sent än inte alls.

Vår lilla skit beäknas nu väga 2864g, vilket i mina öron är hur mycket som helst. Vid felmarginalens gräns kommer den ut på 2600, vilket jag också är helönöjd med.
Allt som inte är tillväxthämmat, oroligt och i behov av extravård ger mig lugn och ro.

Detta innebär att jag inte kommer att bli igångsatt tidigare än nån annan och att jag nu får gå tillbaka till vanliga mödrarvården. Jag ska få vänta på min bebis på samma villkor som alla andra.
Jag är så lycklig idag.

Tick tack tick tack tick tack.

Var är du? Jag vill ha dig här nu.

Om jag ska vara ärlig och erkänna hur otroligt enformig jag är just nu, så är det enda jag tänker på att få ut denna lilla klump.
Jag är inte det minsta rädd för att föda, däremot ser jag fram emot den stund då vi kommit in till förlossningen, fått vår plats och besked om att vi får stanna. Det känns lite oroligt detta med att man inte alltid får plats på förlossningen och att man kan bli skickad utanför stadsgränsen för att föda.
I vårt fall ser det ljust ut eftersom vi fått specialmödrarvård på Danderyd. Jag tror inte att dom låter oss vänta hemma allt för länge, dessutom får vi nog föda där om det inte är överfullt.

Igår kväll var jag Marcus alldeles hissiga. Jag hade mycket värkar och vi förberedde oss på att åka in under natten. Tyvärr, har jag sovit som en stock.
Om inte bebben kommer idag så har vi tid imorgon 08.30 för nytt tillväxtultraljud. Beroende på vad det visar och hur mogen min kropp då är, så får vi en igångsättning.

Vi får se.

Tick tack tick tack tick tack.

vill man ju undvika, men jag tror ändå att jga vågar mig på en liten tripp till syrran i Södertälje idag.
Marcus slutar jobbet vid fyra och kommer då och möter upp oss med bil. Om allt blir som vi tänkt stannar vi över kvällen på god mat och film. Vågar dock inte sova över ifall den här lilla vill akut-ut under natten. Moster Susanne skulle aldrig hämta sig...

Imorgon lördag är det ju dagen då pappa for till himlen, så idag vill jag gärna sitta vid honom en stund på kyrkogården. Imorrn är inte bara pappas dag utan bebisens beräknade, så då vill jag nog hålla mig hemma.

Tack Carina för att du lugnar mig och Tack Linda för alla finfina kläder. Jag har bara gått i dom nygamla plaggen sedan i tisdags.

Hej igen.

Det har varit tyst här inne sedan innan påsk. Det är för att jag helt enkelt tröttnat på att skriva om tråkigheter och för att helt enkelt kände att att jag vägrar skriva förrän saker och ting rett ut sig. Nu har det gjort det så nu kan ni få en rapport.

Ett par dagar innan påsk så började ett av mina gravidbesvär spåra ur totalt. Jag har haft en ond punkt under vänster bröst som smärtat och ilat sedan v 20. Det har känts som om jag haft ett stort blåmärke under bh-kanten. Det onda sprider sig liksom runt och strålar ut i vänster arm. Vi kollade upp detta på St Görans kring kyår, eftersom obehaget då var så diffust att jag inte kunde avgöra om det var hjärtat. Vilket det förstås inte var.

Hur som haver så spred sig nu obehaget genom kroppen ut i en punkt bakom vänster skuldra. Det har gjort så oerhört ont och vuxit sig till nyckelben, nacke, bröstben och egentligen hela övre halvan av vänsterkroppen. Det har inte fungerat att dra djupa andetag och jag har googlat som en tok. Det visade sig på diverse forum att detta är hyffsat vanligt bland gravida, så jag ringde runt på långfredagen och jagade kiropraktorer och naprapater eftersom jag kände att jag inte kunde krysta då jag inte kan ta hela andetag. Dessutom går det inte att ligga på rygg eller på den sidan där allt det onda sitter.

Jag fattade inte hur fan jag skulle kunna få ut en unge med det här skiten i kroppen.

Så, sagt och gjort. Naprapat bokad efter diverse samtal med flera i branchen som alla trodde på revbenslåsning. Jag ringde till förlossningen på påskaftons morgon för att försäkra mig att det var okej att gå till en kotknäckare i v. 40. Jag fick ett osäkert svar av barnmorskan som bad en läkare ringa upp mig.
Läkaren undrade om någon undersökt mig för symtomen, vilket ingen hade. Jag fick det käcka svaret;
"Det där låter som en propp i lunkgan, men det behöver inte vara det. Vi är underbemannade här idag så du kan stanna hemma och komma in direkt om allt förvärras."

Allt förvärrades omedelbart.

Vi åkte in och fick ett rum direkt, men väntan på en riktig undersökning tog fem timmar. Jag kunde inte röntgas pga den uppenbara bebisen i magen, men hon lyssnade på mina lungor och intervjuade mig om kost och levnadsvanor. Eftersom jag inte väger 200 kilo så tyckte hon att det var osannolikt att jag skulle fått en propp. Vi fick åka hem.

Jag var sjukt lättad, men helt slut av att inte kunna andas ordentligt och av lika delar oro som muskelsmärta av ett slag jag inte trodde fanns.

Som tur var så kom tisdagmorgon och jag knakade mig iväg till naprapaten. Hon konstaterade fyra stora låsningar i mitten på ryggen, och en stor vid översta nackkotan. Enligt henne så kunde var och en av dessa låsningar orsaka det obehag jag känt och hon trodde inte på att jag hade kunnat tagit mig till kliniken ensam. Hon knäckte (med lite varsamhet) ut låsningarna och drog och slet lite.

Väl hemma hade jag lika ont överallt och natten till onsdagen kanske var den värsta. Men sen, sen kom ljuset i tunneln tillbaka och den här gången var det inte ett tåg.
Jag känner mig frälst och jag ska aldrig någonsin fälla en oförstående kommentar om nån som åmar sig över smärtor. Jag lovar och svär att jag ska ha full förståelse nästa gång nån pratar om vakna nätter orsakade av värk.

Men nu ska jag bara njuta. Jag har fortfarande ont, men bara i ryggen. Det knakar när jag rör mig, men det är bara charmigt. Det bästa är att jag obehindrat kan dra ordentliga andetag igen.

Dessutom var vi och mätte flödet på Plutten idag. Näringstillförsel och CTG ser toppenbra ut. Har lillan inte ploppat ut innan onsdag, så är det nytt tillväxtultraljud och ny åtgärdsplan efter det.

Vi är liksom för friska för att egentligen gå på specialmödrarvård just nu, därför bollar dom runt oss och ger oss olika besked varje gång. Vi har hittills träffat fyra olika läkare som alla sagt olika saker.

Vi tycker att det är fantastiskt skönt att vara så bra däran att vi nästan blir ignorerade.
Om det fanns minsta misstanke om fara för Plutten så hade de inte gjort på detta vis. Det ska jag fira med pizza och smågodis ikväll.

Kram på er, och tack för att ni tittar in.

Tacksamhet.

Min bebis har snart sparkat sönder revbenen på mig, men jag är så glad över att hon kan det. Det kan hon förstår ni, för att hon blivit så stor. Danderyd blev en angenäm upplevelse idag.

Tillväxtultraljudet visade att bebisen idag låg på omkring 2500.  Det flyttade henne från tillväxthämmad in i ”normalbarnens” värld igen. Nu ligger hon på minus 20 procent, istället för förra veckans skräckbesked om minus 24. Dom där små enheterna är så betydelsefulla då man går och väntar på en liten. Bebisen har lagt p sig 250 g på drygt en vecka. Det är precis vad en "standardbebis" gör.

Föräldrarna är så sjukt nöjda med sin lilla stora Fjant.

Planen nu har jag glömt, för jag var så otroligt lättad då jag siffrorna. Men jag har för mig att jag inte ska föda den här veckan i alla fall. Ingen igångsättning aktuell innan 16 april. Om ens då får vi se.

Nu ska jag luta mig tillbaka, äta lite mer och låta henne mosa det sista hela revbenet.

Kram. Och tack, tack tack för att ni finns.

Ja hörrni, idag är det dags för aningen goda, eller dåliga nyheter.
Det kan faktiskt inte hamna någonstans mittemellan.

Antingen har Plutten inte vuxit som plutten borde ha gjort. Eller så är det precis vad den lilla saken gjort. Skillnaden i de två svaren är igångsättning nu, eller chansen för oss att gå tiden ut.
Och en hel del oro såklart.

Men jag har de senaste dagarna inte nojat så värst. Jag vet inte om jag mått min övre orogräns för detta, som jag ändå inte kan gör någonting åt. Jag tänker att hur som helst så kunde det varit så mycket värre. Bebisen kunde ha förväntats komma ut sjuk.
Liten är inte sjuk.

Klockan tio över tio idag ska tillväxtultraljud, flödesmätning från navelsträngen samt CTG göras. Vi borde fått de svar vi behöver timmen senare, och jag ska försöka uppdatera här så fort jag kan.

Håll tummarna för oss igen.

Hej på er.

Framme vid tisdag. Dags för vanliga blodprov och vanliga magmätningen på mödrarvården idag. Känns fint att gå till den vanliga kliniken.

Imorrn däremot är det dags att hålla andan igen. Då ska plutten mätas för sista gången i magen och handlingsplan ska göras.
Det är inte orimligt att dom sätter igång mig på skärtorsdagen om bebisen inte vuxit på sig nu.

Det är ju inte hela världen att bli igångsatt. Barnet är ju fullgånget. Det är bara det att jag vill ha henne kvar i magen så länge jag kan så hon får upp lite födelsevikt. Allt över 2500 är jag som sagt nöjd med.

Men innan testtagningar och mätningar så ska Plutten förevigas i magen igen. Denna gång är det min Cerverakompis Madde som ska fota. Hon är superduktig, precis som fina Linda som fotade magen både i tredje och i sjunde månaden.

Till kvällningen bär det av till bilaffären. Vi ska köpa en liten billig bil som jag kan roa mig med då Plutten kommer.