Visaelvisa

Ni vet hur jag är. 

Mina löften till mig själv om att sluta äta sötsaker typ varje timme, är ungefär lika fruktlösa som mina ambitioner om att blogga varje dag. 

Ni som vet hur man söker i ett bloggarkiv kan lätt räkna ut hur illa det är. Sötsaksbesattheten alltså. 

Egentligen är det inte bara sötsaker, utan vad som helst som är helt förkastligt för kroppen. Limpmackor med bregott och västerbotten. Pizza. Skagenröra direkt ur burk och avsmakningsmeny på McDonalds. 

Jag har spårat. 

 

Jag vet egentligen att det bara krävs några dagar på rätt spår för att jag ska motivera mig att hålla mig till saker som kan få mig överleva min fyrtioårsdag. Typ grönsaker och mat med icke femtioprocentigt fettinnehåll. Men just nu är jag fan inte sugen på broccoli så jag tänker ignorera vidret i kylskåpsfacket en stund till. 

 

Så, förutom en kost byggd för långsamma självmord, är livet bra. 

Mer än bra. 

 

Är det skrytsamt att skriva om ett lyckligt liv? Jag vet inte och jag kan inte säga att jag har vanan inne direkt. Även om jag aldrig varit olycklig så har det funnits mer olycka att väsa ur sig, än det varit resor på rosa moln sedan jag började titta in här. Så jag skiter i om folk spyr inombords av att läsa om happy days.

För nu råkar jag vara på just en sådan resa. Jag vet inte var mitt moln är på väg, men det är rosa. O så rosa.

Och jag hoppas att jag har en enkelbiljett.

 

Har jag inte det så känner ni säkert när molnet vänder. 

 

En av mina största utmaningar efter allt som hänt, en av de dimmor som blivit kvar i mig efter vad jag puttats genom under de senaste åren, är att hantera den konstanta beredskapen. Att hantera att hela tiden vara beredd på någon ska rycka mattan. 

Jag kan nog närmast likna det vid att jag står och svingar ett tung svärd. Jag svingar det för livet eftersom farorna kommer att slå till när jag lägger ner min klinga.

Och ju bättre jag fått det, ju lugnare det blivit omkring mig, desto intensivare har jag skärpt beredskapen. 

Vems dödsbesked kommer här näst? Är det mitt? Vad gör jag när det händer min dotter något? Hur reagerar jag då min Marcus försvinner? Hur ska min syster klara sig när jag försvinner? Inte OM. NÄR.

Att leva genom att försöka leva kan ta glansen från vilken gala som helst. Jag lovar. 

 

Sakta har jag under det senaste halvåret börjat lägga ner det där svärdet. Jag har vågat sluta svinga och jag har istället vågat börja leva mitt liv så fullt ut som det bara går. För genom allt har jag ändå alltid varit väldigt duktig på det. 

Att se saker. Att känna lukterna av blommorna så där starkt som de sjuka beskriver då de fått hälsan tillbaka. Bra på att vara tacksam för livet, för vardagen. För allt. 

Jag har bara känt den lyckan genom ett filter av rädsla för att allt är till låns. Och det är begränsande.

 

Vad jag har vågat göra i och med att svärdet snart ligger i sitt fodral, är att bara känna det som faktiskt är. Inte det som kanske blir. 

 

Och jag har verkligen allt jag kan önska.