Visaelvisa

Jag fick kissa i en mugg, göra nytt CTG, ta blodtryck och sitta ner i väntrummet. Som jag redan visste så var alla de testerna bra. Urinproverna har alltid varit klanderfria, CTG har alltid visat utärkt hjärtfrekvens, och mitt blodtryck kan inte bli högt även om jag står mittemot ett rusande tåg. På spåret.

Det jag och Marcus var nervösa inför, var analysbesöket hos överläkare Git, som skulle ha gått igenom min journal, prover och min lilla Fjants tillväxtkurvor. Vi var oroliga förstås över hennes teorier kring varför bebisen är så liten.

Väl inne i rummet fick vi träffa en lugn läkare. Lugn, tillskillnad från hon som gjorde senaste tillväxtultraljudet på mig, och lugn, tillskillnad från min barnmorska som hetsade upp sig ganska fint över lillbebben. Git förklarade att den ordinarie mödrarvården har befogenheter, och rutin på graviditetesvård som är helt okomplicerad. De mammor eller bebisar med några avvikelser hamnar alltid hos specialmödrarvården, vilket leder till att de vanliga barnmorskorna är ovana att tolka och följa upp oss specialare.

Git menade att vår avvikelse från normalkurvan, inte alls var så stor som sonografen på vanliga mödrarvården fått mig att tro. Hon ansåg att inga åtgärder behöver tas just nu, inget fostervattenprov och inga ytterligare tester.

EFTERSOM BEBISEN AV ALLT ATT DÖMA MÅR BRA.

Min lilla har gått från minus 21.7 procent från normalkurvan, till minus 24.5 procent från normalkurvan. Först vid minus 21 procent kopplas specialvård in. Det innebär att vi ligger rysligt nära normalt ändå, eller hur?

Man är blödig som blivande mamma och man orkar inte med såna här orkaner. Men då man stått i en så är lugnet efter stormen det mest njutbara man kan föreställa sig.  Såklart, hon kan inte garantera något. Men enligt henne så finns det inget som talar för att barnet är sjukt, utan allt pekar på att den bara är väldigt liten.

På senaste tillväxtultraljudet hos hysterikan, så fick jag förklarat för mig att bebisen dippat från förväntad födelsevikt på runt 2500g till 2248g. Git förklarade att dom i all hast och stress misstagit sig. Ultraljudet hade visat att bebisen i måndags vägde 2248g. Två måndagar innan vägde den 2001. Det innebär att min lilla skit gått upp nästan 250 g på två veckor. En vanlig bebbe går upp 500g på två veckor, men skit i det nu.

Och jag väljer att tro att en odödlig överläkare på specialkliniken på Danderyd, är bättre på att tolka kurvan är en vanlig dödlig barnmorska på Östermalm. För säkerhets skull så flyttas jag nu helt över i Danderyds våld. På onsdag ska jag och Marcus tillbaka dit för nytt tillväxtultraljud, CTG och ny flödeskoll. Om allt ser okej ut, om barnet inte dippat mer, så får det ligga kvar i magen utan åtgärd.

Om något hänt, så ska handlingsplan utformas. Det kan innebära innläggning av moder och utplockning av bebis. Men det gör ju inget. Det vi fick veta helt säkert, oavsett fler provsvar, är att jag inte kommer att få gå över tiden. Även om lillan är frisk så får man inte överbära med så små saker. Senast den 16 april är jag mamma.

Men, på samma gång vill man in i det sista att mitten av april ska få komma innan bebisen. Den skulle må väldigt bra av att få stanna kvar två veckor till minst, så jag fick rådet att ta det lugnt för att inte sätta igång förlossningen.

Jag är ledsen över det, för imorgon skulle jag åkt till Surahammar för att gå på min extrapappas begravning. Jag hade velat hedra Eddie och tacka honom på plats för allt han gjort för mig under alla år. Och tacka honom för vad han betytt. Jag hade velat finnas där för Rebecca, Kerstin och Rickard, men läkaren avrådde mig å det bestämdaste. Men som mamma Kerstin har sagt: Liv är viktigare än död.

Eddie, jag ska hylla dig på mitt vis.

Tack och kramar till er.