Visaelvisa

Nej men dra på trissor.

Hej på er,

Nej, livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt.

Allt började med att min mage inte växte särskilt mycket. Jag ökade någon mesig cm varannan vecka vid rutinkontrollerna på mödrarvården, och barnmorskan beslutade för någon månad sedan att jag skulle skickas på tillväxtultraljud och flödeskontroller. Dom skulle alltså mäta min bebis genom ultraljud och därefter kolla att flödet i navelsträngen såg fint ut.

Jag kände på mig innan att det nog skulle se fint ut. Min lilla är så rörlig och vild att det vore konstigt om den inte fick nog med näring. En bebis som rör sig får näring, annars skulle den vara still för att spara på energin.

Jag hade rätt, flödet såg fint ut, men storleken gjorde det inte. 22 procent under normalkurvan och förväntad födelsevikt blev 2500g. Jag fick höra att barnet är tillväxthämmat.

Jag blev skickad akut att göra ett CTG, alltså mätning av bebisens hjärtljud. Jag fick sitta i ett tomt rum med elektroder på magen i ca 50 minuter innan barnmorskan bekräftade att allt såg bra ut där.

Varför den var så liten kunde ingen svara på. Nya kontroller i massor har gjorts och igår var det dags för nästa tillväxtultraljud. Det finns ingen anledning att mäta tätare än två veckor, för man måste ge den lilla en chans att växa på sig. Så, nervositeten inför det jag gjorde igår var påtaglig kan jag lova.

Tyvärr visade det sig att bebisen dippat ner från 22 till 25 procent och det kändes som om min värld rasade. Sonografen som gjorde ultraljudet var tyst säkert i fem minuter då hon knappade in alla siffror. Jag fattade att det inte var goda nyheter så jag kunde inte hålla tårarna borta.

Efter beskedet stack hon iväg till plan fyra och hämtade min barnmorska Eva som återigen skulle koppla mig till CTG-apparaten.  När Eva kom ner till mig fick jag en lång kram och beskedet om att jag nu skulle skickas till specialistmödrarvård på danderyd. Imorrn är det dags. 13.00 ska jag träffa specialister som jag antar ska fatta beslut om huruvida bebisen ska få vara kvar i magen till 14 april, eller om dom ska ta ut hon/han nu.

Innan igår bad jag till alla makter om att den ska få stanna därinne tills tiden är dags. Men, nu känner jag tvärtom. Låt allt starta. Jag vet inte om jag orkar gå tre veckor till i ovisshet om varför den lilla inte går upp i vikt. För naturligtvis struntar jag i om jag kommer att få en liten yttepytte att ta hand om, jag är bara orolig över vad det är som gör den så liten.

Men, det jag försöker klamra mig fast vid är att trots alla kontroller jag nu gjort hittas inga missbildningar, inga avvikelser eller oproportionaliteter. Av allt att döma är det en frisk liten sak däri, men dom kan inte garantera något och dom kan inte förklara varför den är så mini.

Det känns som om ingen någonsin fött frisk så liten bebis efter fullgångna veckor, även om jag med huvudet förstår att jag nog har fel.  Att man klarar prematurer från v. 24 idag spelar liksom inte så stor roll för mig, då är dom små för att dom inte är fullgångna.

Jag är fullt medveten om att jag ännu inte fått besked om att det är något fel med mitt barn. Men just nu känns det som om det räcker att vara på väg.

Eftersom jag har lite problem med att se ljuset i det här och tänka positivt just nu, får ni gärna göra det åt mig. Om det är något jag verkligen kunde behöva nu så är det påminnelser om att allt faktiskt ser ganska lovande ut, trots allt.

Oro jävla oro. Jag skulle kunna utrota dig din pest.

Nu väntar nya besked, nya besked som jag ska berätta om efter att jag fått dem. Just nu vill jag inte göra vissa svar ens möjliga för er, eller för mig.

Mmm.

Och kom fram till att jag nog måste börja skriva igen.

Jag vet. Jag har blivit en sådan mjukis. Men vad kan jag göra.

...kanske inte håller om jag ska ha någon blogg att skryta med.

Men hej ni.

Det är vi skyldiga alla dom som inte fick det.

Det är väl inte värre än att det blir värre.
Och när det blivit det så finns det faktiskt tröst att finna även där. Man bottnar alltid.
Men farfar dog inatt, en halvtimme efter pappas sextioårsdag och exakt en månad efter pappa.
Och nej, det är inget dåligt skämt.

Men jag har jobbat idag, och jag ska jobba imorgon. Då jag gjort det ska jag ta mig en liten fylla med Malena. Gudars hur jag förtjänar den och gudars hur jag ska skåla med pappa och farfar.

All kärlek till er.

Jag gör så gott jag kan för att leva så normalt som det går. Det går ganska bra. Men jag saknar honom varje sekund.
Vad gör han nu? Var finns han? Ser han mig? Är det han som väcker mig på nätterna och är det han som har sönder glas då ingen annan är i närheten? Ser han våren? Har han sett sin klocka på min arm? Är det han som orsakar stömavbrotten? Förstår han hur mycket han var för mig? Är det han som ger mig allt lugn? Hjälper han mig då ingen annan är i närheten om jag flyttar till Hawaii? Kommer han att vara där då jag gifter mig? Vad tycker han nu när han ser hela mig. Är han okej.
Jag kan bara hoppas.

Sorg är en konstig sak. Man är så rädd för den innan man hamnat mitt i den. När man måste igenom den så går man igenom den. Man behåller vett och sans fast man inte vet hur eller varför. Det jag upplevde under de fyra dygnen på sjukhuset är ungefär vad jag upplevde för ett år sedan, fast då under fjorton timmar. Jag vet inte var sådant tar vägen. Det sätter spår. Men att se någon lämna livet efter så mycket kamp är inte alltid fruktansvärt, inte ens dom man verkligen älskar. Man är inte egoistisk i en sådan situation, man är bara i stunden och man förstår vad den innebär. Närvaron är så total att allt annat som någonsin varit inte finns.

Döden för mig är inte definitiv, kanske är det just det som gör att jag ser på det som jag gör.
Pappa och Pia är inte borta bara för att jag inte kan se dom. Världen är större än så.

Jag jobbar, jag träffar vänner. Jag fungerar.

Men mitt liv har stannat upp och jag vet inte när jag kommer att sätta igång det igen. Det känns som om det här är mina stunder med vad jag har kvar med honom.

Och vet ni vad. Säg till dom ni älskar att ni älskar dom, överös era nära med all kärlek ni har. Slösa med den.

Att ha gjort det är det enda som betyder något när man hamnar där jag är.

Så, Kärlek i massvis till Dig.

Jag kommer att tjata om Honom ett tag nu.
Så är det bara. Ni som inte heter Min Pappa och inte orkar med det kan sluta läsa nu och ett tag framöver.



Har inga ord. Det var bara vackert. Trodde att din begravning skulle knäcka mig.
Men din inlämning blev den hyllning jag hade hoppats på.
Jag fick gråta till dina favoritlåtar och jag fick hedra dig som jag ville. Jag är dig evigt tacksam att du gjorde mig till din.
Man kan ha haft många.
Men bara en far.
Och Du var min.

Alltid pappa.

visandes sitt missnöje på sin födelsedag 13 maj 2009.  Vi hade köpt en dress till honom i stl XXXXL. Han ville att det skulle framgå på kortet hur besviken han var för att hans flickor trodde att han var så tjock.

Det finns ingenting mellan oss som inte är sagt.  Ingenting att ångra.
Ingenting att tvivla på.
Du fick nästan 60 år, 27 av dom med mig.
Det är en för kort stund att få behålla en pappa, men en tillräckligt lång för att lära sig hur äkta, villkorslös kärlek ser ut.

Du har levt mer, upplevt mer, gjort fler intryck och avtryck än de flesta som lever till att bli hundra.
Jag tänker inte lyssna på någon som säger att ditt liv slutade tragiskt. Det finns inget tragiskt i att vara så oerhört älskad.
Jag tänker hedra dig, le med dig och leva med den värme du lämnade kvar i mig, till den dagen jag kommer och delar moln med dig.

Du är ingen pappa i kostym och lap top. Jag är stolt över det.
Jag är stolt över vem du är och jag skulle inte byta dig mot någon annan pappa om jag så fick välja bland dom alla.

Du har givit mig så mycket skratt, så mycket lärdom.
Så många av livets nyanser. Så jävla mycket ärlighet.
Och så mycket kärlek att jag kan leva av den, slösa med den och ändå få den att räcka för resten av mitt liv.

Jag saknar dina armar, jag saknar ditt ansikte och din röst.
Men jag träffar dig mer nu än förut. Nu sitter du på min axel och du är inte det minsta tung att bära.

Tack pappa. Du är och kommer alltid att vara den största mannen i mitt liv.
Jag älskar dig.

Pappa. Alltid i mitt hjärta, alltid precis brevid mig.
Jag älskar dig.

mitt senaste inlägg, det nu raderade så vill jag bara säga att allt är oförändrat.

Han är i samma läge.

Det viktigaste en människa kan göra är att acceptera vad man inte kan förändra. När man gjort det så går allt så mycket lättare. Jag har blivit en jävel på det.
Jag känner mig stark som en oxe igen och jag är menar det. Jag är verkligen okej.
Det finns alltid ljusglimtar. Och det finns också en ytterlighet i andra kanten. Att människor inte lever för evigt, det vet vi. Men att vi får nya små liv omkring oss är inget vi kan ta för givet.
Rebeccas lilla tvåa är på väg, och hur stort är inte det egentligen? En ny människa som ska ha en plats i hjärtat. En liten sak som jag kommer att få höra prata med mig. En helt ny person som jag inte ens lärt känna ännu men som kommer att finnas i mitt hjärta precis som henns första, precis som Ella, Tilde och Algot. Det är ju sjukt stort.
Och Carinas. Jösses Amalia. Det ramlar ju in små liv.

Ovan att kommunicera med er om något så viktigt på en sådan här oviktigt plats. Så nu slutar vi med det.

Han blir bättre.
Jag vet att han blir bättre eftersom han i van anda flörtade med sköterskorna som var hälften så gamla som mig.
Man måste älska när en tvåhundrakilosklump med sju dropp iförd landstingets mest osexiga overall ändå försöker.
Dom har hittat felet och denna gång tycks det mindre allvarligt än de förra. Han har en liten blodtjuv i magen. Så fort dom låst in den lilla jäveln ska han få nytt blod och förhoppningsvis får han behålla det.
Har varit i Uppsla hos honom idag. Hade tänkt att hälsa på en annan kär pappa som också ligger där, men min far var alldeles för sällskapssjuk för att släppa iväg mig.
Inte så konstigt kanske. Han har flyttats till sal nu och bredvid honom låg det dödaste jag sett, som ändå andas. En gulorange farbror som antingen hade ätit nåt mycket märkligt, eller druckit något som Alcro tillverkat. Typ.
Vi tyckte synd om honom. Men vi smygtittade hemskt mycket.

Vår ändå i år. Kanske.

Om ingen bot finns. Varför ängslas?
Om bot finns. Varför ängslas?

Men jag hatar ändå när jag har rätt.

Vissa dagar rasar allt. Tråkiga besked, tunga känslor och grå tankar.

Idag har varit en sådan. Imorgon kanske allt ställs till rätta igen, sånt är livet.
Det gäller att komma ihåg perspektiv. För allt hade alltid kunnat varit jävligare.
Jag har det rätt bra, i det stora hela. Fattar inte varför man inte alltid kan se det.

Men jag har många att ta hand om, många att oroa mig över. Just nu så behövs jag verkligen på platser där jag inte har ork eller ens lust att vara. Jag behöver få tillbaka vad jag under lång tid stoppat in, men det tycks aldrig bli utrymme för det.  Min familj är i en annorlunda situation. Jag hade önskat att det inte var så just nu.

Jag är inte långsint vad det gäller känslor, jag lyckas alltid vända dom eller komma över dom.
Jag kanske bara behöver lära mig att det finns enklare sätt att gå igenom motgångar än att bara stänga in mig, hantera dom, och sedan visa mig. Jag behöver inte alltid klättra upp för berget, och sedan ner. Ibland borde jag bara gå runt det.

Ni är en sanslös tillgång. Jag vet att ni finns där och jag vet att jag har er. Även om jag är dålig på att höra av mig och ibland dålig på att låta er veta det.

Vill bara säga att jag tycker så sjukt mycket om er.

Ok.

Ni får som ni vill. Jag antar utmaningen eftersom jag är så rädd för konsekvenserna av att låta bli..

Så. Sju sanningar om mig.

 

1. När jag var ung (typ knappt tvåsiffrigt) så stal jag och en kompis en cykel för att komma hem en sen kväll. Vi visste inte var vi skulle göra av den då vi kommit fram, så vi körde fram till en närliggande bro, lyfte cykeln över räcket och slängde i den. Vi tänkte liksom inte på att det gick att bara parkera även en stulen hoj.

 

2. En gång då jag var hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången, blev jag tillfrågad om jag ville rida. Vilket jag inte ville, eftersom jag inte suttit på en häst sedan jag var åtta år. Men eftersom jag var nu stod i stånd att bli godkänd eller ickegodkänd in i en familj med ett stall på bakgården, insåg jag att jag inte kunde komma i högklackade skor från Stockholm och tacka nej.
Jag satte mig på hästen och red ut med hans mamma och hans då sjuåriga lillasyster. Innan vi lämnat gården så skenade hästen iväg som ett jehu. Jag tappade både stigbyglar och tyglar och skrek eftersom jag höll på att ramla av. Hästen tvärvände och började springa mot huset. Mamman skrev bakom mig till den lilla flickan att hon skulle ställa sig framför hästen längre fram. Vilket hon gjorde. Hon fick stopp på hästen och jag gick gråtfärdig av med skakiga ben. Behöver jag säga att det tog slut mellan oss kort därefter?

 

3. Jag äter godis varje dag. Vareviga dag. Inte så små påsar heller.

 

4. Jag hatar att åka tunnelbana. Inte så mycket för att folk i vagnarna skrämmer mig, utan för att jag inte gillar tanken på att vara fast i en tunnel under jorden. Jag får ju inte ens köra tåget. Jag är fullständigt i händerna på någon finnig tonårskille med tågfetisch. Trettio meter under jorden. I en tunnel. Fy..

 

5. Jag gillar verkligen inte Carrie Bradshaw. Trots att jag vet att detta uttalande kommer att få mig mördad av er flickor.

 

6. Jag blev uppraggad av en en känd (eller nja...han var ganska känd, då åtminstone) kille för fyra hundra år sedan. Eller nja...han var känd då. Vi hånglade. Ett par år senare så gick han ut med att han var homosexuell. ”Jag har aldrig tänt på tjejer” var rubriken jag möttes av på väg till skolan en ovanligt grå tisdagsmorgon.

 

7. Jag kan teckenspråk. Åtminstone tillräckligt för att kommunicera med en dövstum.

 

Jahaja. Sådärja.