Visaelvisa

Nu så. Nu är jag varm igen. Tillbaka efter uppehållet med ett nytt liv. Jag ska bli mamma om nio veckor till lilla vildaste, sötaste bebis världen har sett.

Hur ska jag få tid och plats att tala om för den lilla saken hur mycket den betyder för mig? Hur mycket jag älskar den? Hur ska all kärlek rymmas inuti mitt hjärta? Det kommer den inte. Den kommer att svämma över, rätt ut i den här bloggen. Det är nu jag ska dokumentera mina dagar. Sorgen som svepte över den här platsen innan jag tvingades vila från den, har lagt sig.

Nu blåser de där andra vindarna. Pappa, Pia och farfar är med mig varje dag och lyckan över Marcus är inne på daglig, timmlig och sekundlig basis under ett år och åtta månader.

Och vår bebis, den blev till på första försöket, på min födelsedag.

När den ska födas? På samma dag som min pappa dog.

Kom inte och säg att det här inte var meningen.