Styrka kan jag ta, tack.

Nej, livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt.

Allt började med att min mage inte växte särskilt mycket. Jag ökade någon mesig cm varannan vecka vid rutinkontrollerna på mödrarvården, och barnmorskan beslutade för någon månad sedan att jag skulle skickas på tillväxtultraljud och flödeskontroller. Dom skulle alltså mäta min bebis genom ultraljud och därefter kolla att flödet i navelsträngen såg fint ut.

Jag kände på mig innan att det nog skulle se fint ut. Min lilla är så rörlig och vild att det vore konstigt om den inte fick nog med näring. En bebis som rör sig får näring, annars skulle den vara still för att spara på energin.

Jag hade rätt, flödet såg fint ut, men storleken gjorde det inte. 22 procent under normalkurvan och förväntad födelsevikt blev 2500g. Jag fick höra att barnet är tillväxthämmat.

Jag blev skickad akut att göra ett CTG, alltså mätning av bebisens hjärtljud. Jag fick sitta i ett tomt rum med elektroder på magen i ca 50 minuter innan barnmorskan bekräftade att allt såg bra ut där.

Varför den var så liten kunde ingen svara på. Nya kontroller i massor har gjorts och igår var det dags för nästa tillväxtultraljud. Det finns ingen anledning att mäta tätare än två veckor, för man måste ge den lilla en chans att växa på sig. Så, nervositeten inför det jag gjorde igår var påtaglig kan jag lova.

Tyvärr visade det sig att bebisen dippat ner från 22 till 25 procent och det kändes som om min värld rasade. Sonografen som gjorde ultraljudet var tyst säkert i fem minuter då hon knappade in alla siffror. Jag fattade att det inte var goda nyheter så jag kunde inte hålla tårarna borta.

Efter beskedet stack hon iväg till plan fyra och hämtade min barnmorska Eva som återigen skulle koppla mig till CTG-apparaten.  När Eva kom ner till mig fick jag en lång kram och beskedet om att jag nu skulle skickas till specialistmödrarvård på danderyd. Imorrn är det dags. 13.00 ska jag träffa specialister som jag antar ska fatta beslut om huruvida bebisen ska få vara kvar i magen till 14 april, eller om dom ska ta ut hon/han nu.

Innan igår bad jag till alla makter om att den ska få stanna därinne tills tiden är dags. Men, nu känner jag tvärtom. Låt allt starta. Jag vet inte om jag orkar gå tre veckor till i ovisshet om varför den lilla inte går upp i vikt. För naturligtvis struntar jag i om jag kommer att få en liten yttepytte att ta hand om, jag är bara orolig över vad det är som gör den så liten.

Men, det jag försöker klamra mig fast vid är att trots alla kontroller jag nu gjort hittas inga missbildningar, inga avvikelser eller oproportionaliteter. Av allt att döma är det en frisk liten sak däri, men dom kan inte garantera något och dom kan inte förklara varför den är så mini.

Det känns som om ingen någonsin fött frisk så liten bebis efter fullgångna veckor, även om jag med huvudet förstår att jag nog har fel.  Att man klarar prematurer från v. 24 idag spelar liksom inte så stor roll för mig, då är dom små för att dom inte är fullgångna.

Jag är fullt medveten om att jag ännu inte fått besked om att det är något fel med mitt barn. Men just nu känns det som om det räcker att vara på väg.

Eftersom jag har lite problem med att se ljuset i det här och tänka positivt just nu, får ni gärna göra det åt mig. Om det är något jag verkligen kunde behöva nu så är det påminnelser om att allt faktiskt ser ganska lovande ut, trots allt.

Oro jävla oro. Jag skulle kunna utrota dig din pest.


Kommentarer
Postat av: Linda

Älskade hjärtat mitt. Jag bara vet att allt kommer gå bra. Och jag är äldre och (?) klokare så nu lyssnar du på mig. Du förstår att det är nämligen så att bebisen helt enkelt brås på sin mamma. Det är en energifylld, smal, vältränad person som inte kan vara still. Därav alla livliga sparkar i magen och den något tunna vikten. Bebisen har fattat vad som krävs för att hänga med i morsans tempo (fast hon/han kommer springa ifrån dig så du får börja träna löpning hos mig snart) så jag skulle säga att det är ett extremt begåvat barn. Några kilo mindre eller inte, det har väl ingen brytt sig om. Klart ungen mår bra. Och det vet ju du också innerst inne.

Ett speciellt barn vill ha lite extra uppmärksamhet. Så det här barnet kommer bli något stort i framtiden. Någon som kommer göra stordåd. Jävlar i min låda vad jag ska skryta över att jag känner henne/honom. Jag kommer att stå bredvid dig och Marcus och jubla mig hes över allt den här underbara godingen tar sig för. Vi kommer vara ett gäng pinsamma vuxna - hur härligt som helst!



Jag älskar dig min finaste Annelie. Allt kommer att gå bra när än bebis tittar ut.

2012-03-27 @ 11:07:17
Postat av: Anonym

Oj Linda, vilken fantastisk kommentar. Den ska jag ha med mig idag, inatt och i morgon. Älskar dig tillbaka

2012-03-27 @ 16:29:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0