30 mil i en Seat och aningen Flen.

Mina vänner.

Efter en helg som inleddes och kom att kretsa kring mitt besök hos käkcentrum på Södersjukhuset, känner jag mig utvilad för första gången sedan juli. Jag har haft fyra dagars ledigt och trots blåmärken, svullnad och blodsmak i munnen, skulle jag göra om det för vilan.
Mina visdomständer var tvugna att tas bort, eftersom att rötterna var delade och krokarna längst ner satt i nerven som styr käken.


Jag har haft ett par lugna återhämtningsdagar tillsammans med familjen. Jag har sovit hos Susanne i nya huset, Jag har lekt monster (jag behövde ingen mask just denna gång) och åkt skatebord med Fabian. Jag har hälsat på min farmor och farfar och jag har ätit middag med mormor och Moster Gerd.

Idag har jag haft en bra dag med Pappa. Ja, Pappa med stort P.
Han har just sålt mitt barndomshem tillika hans hem sedan 1970, i Södertälje för att flytta ut på landet. Hans vision är att få ha sin röda traktor parkerad mellan ladugården och fårhagen. Han ska också ha höns, kor och en Nordsvensk.

Var han ska flytta? Varsomjävlahelst. Vi har kollat på hus i Sala, Östervåla, Vingåker och diverse andra ställen som jag knappt visste fanns.

Jag är glad för hans skull. Jag var arg som ett bi i början. Men han är så positiv till detta och ska äntligen få förverkliga vad han kallar sin livsdröm. Jag kan leva med det även om jag helst vill ha kvar Pappa någonstans dit Stockholms lokaltrafik kör. Och får jag se Pappa på en Nordsvensk så är ju allt värt det.

Vi hade en bra dag, jag och Pappa. Jag körde. Han hetsade mig till vansinniga omkörningar, drog elaka vitsar om människor längs vägen och vi skrattade med rå stämma åt oss själva. Allt var som vanligt under en söndagsutflykt.

Väl framme vid resans mål, 15 mil senare, visade det sig att Pappa tyckte huset var lite litet. Han hade inte sett att det stod bara tre rum och 70 kvm i prospektet.
Man missar ju så lätt.

Vi vände tillbaka och sjöng Joe Cocker, åt korv och förvånades över att Flen dök upp som ort längs vägen.
”Pappa, varför är vi i Flen? Åkte vi igenom Flen när vi åkte hit?”
Pappa svarade mig lugnt, diggandes med senap i mungipan att:
”Det tror jag inte. Men det är det som är så bra. Att vi ändå får se Flen.”
Jag älskar honom.

 

Min lägenhet, mina vänner.
Jag har den på fingertopparna nu och skulle nog bli kapabel till mord eller värre om den gled ur i detta skede. Vi har fått bytet helt godkänt av min hyresvärd och väntar nu bara på familjen Fredhälls värdar. Familjen Fredhälls värdar har sagt att de inte kan se något som står i vägen, men att de måste undersöka saken lite närmre. Det har varit sjukskrivningar i bygget, tydligen. Vilket resulterar i att handläggningstiden för att öppna mitt kuvert nu gått från åtta veckor till minst tio.

Förståelsen för det är naturligtvis fullständig från min sida. Ett gigantiskt företag med 1000 anställda ska väl inte behöva ta in vikarier för att hantera sådant här tjafs. Och läser man två rader om dagen i mina papper så tar det faktiskt tre månader innan man är klar.

 


 


Kommentarer
Postat av: emma

Vilken mysig road trip! Och så dyker Flen upp! Annelie, det är som att vinna på lotto, jag har väntat på Flen i hela mitt liv.

Se till att gaddarna läker ihop nu så vi får leka snart!

2009-10-26 @ 10:41:20
Postat av: sofia

jag hade velat se dig skejta vännen!

2009-10-27 @ 18:59:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0