Visaelvisa

Hej igen.

Det har varit tyst här inne sedan innan påsk. Det är för att jag helt enkelt tröttnat på att skriva om tråkigheter och för att helt enkelt kände att att jag vägrar skriva förrän saker och ting rett ut sig. Nu har det gjort det så nu kan ni få en rapport.

Ett par dagar innan påsk så började ett av mina gravidbesvär spåra ur totalt. Jag har haft en ond punkt under vänster bröst som smärtat och ilat sedan v 20. Det har känts som om jag haft ett stort blåmärke under bh-kanten. Det onda sprider sig liksom runt och strålar ut i vänster arm. Vi kollade upp detta på St Görans kring kyår, eftersom obehaget då var så diffust att jag inte kunde avgöra om det var hjärtat. Vilket det förstås inte var.

Hur som haver så spred sig nu obehaget genom kroppen ut i en punkt bakom vänster skuldra. Det har gjort så oerhört ont och vuxit sig till nyckelben, nacke, bröstben och egentligen hela övre halvan av vänsterkroppen. Det har inte fungerat att dra djupa andetag och jag har googlat som en tok. Det visade sig på diverse forum att detta är hyffsat vanligt bland gravida, så jag ringde runt på långfredagen och jagade kiropraktorer och naprapater eftersom jag kände att jag inte kunde krysta då jag inte kan ta hela andetag. Dessutom går det inte att ligga på rygg eller på den sidan där allt det onda sitter.

Jag fattade inte hur fan jag skulle kunna få ut en unge med det här skiten i kroppen.

Så, sagt och gjort. Naprapat bokad efter diverse samtal med flera i branchen som alla trodde på revbenslåsning. Jag ringde till förlossningen på påskaftons morgon för att försäkra mig att det var okej att gå till en kotknäckare i v. 40. Jag fick ett osäkert svar av barnmorskan som bad en läkare ringa upp mig.
Läkaren undrade om någon undersökt mig för symtomen, vilket ingen hade. Jag fick det käcka svaret;
"Det där låter som en propp i lunkgan, men det behöver inte vara det. Vi är underbemannade här idag så du kan stanna hemma och komma in direkt om allt förvärras."

Allt förvärrades omedelbart.

Vi åkte in och fick ett rum direkt, men väntan på en riktig undersökning tog fem timmar. Jag kunde inte röntgas pga den uppenbara bebisen i magen, men hon lyssnade på mina lungor och intervjuade mig om kost och levnadsvanor. Eftersom jag inte väger 200 kilo så tyckte hon att det var osannolikt att jag skulle fått en propp. Vi fick åka hem.

Jag var sjukt lättad, men helt slut av att inte kunna andas ordentligt och av lika delar oro som muskelsmärta av ett slag jag inte trodde fanns.

Som tur var så kom tisdagmorgon och jag knakade mig iväg till naprapaten. Hon konstaterade fyra stora låsningar i mitten på ryggen, och en stor vid översta nackkotan. Enligt henne så kunde var och en av dessa låsningar orsaka det obehag jag känt och hon trodde inte på att jag hade kunnat tagit mig till kliniken ensam. Hon knäckte (med lite varsamhet) ut låsningarna och drog och slet lite.

Väl hemma hade jag lika ont överallt och natten till onsdagen kanske var den värsta. Men sen, sen kom ljuset i tunneln tillbaka och den här gången var det inte ett tåg.
Jag känner mig frälst och jag ska aldrig någonsin fälla en oförstående kommentar om nån som åmar sig över smärtor. Jag lovar och svär att jag ska ha full förståelse nästa gång nån pratar om vakna nätter orsakade av värk.

Men nu ska jag bara njuta. Jag har fortfarande ont, men bara i ryggen. Det knakar när jag rör mig, men det är bara charmigt. Det bästa är att jag obehindrat kan dra ordentliga andetag igen.

Dessutom var vi och mätte flödet på Plutten idag. Näringstillförsel och CTG ser toppenbra ut. Har lillan inte ploppat ut innan onsdag, så är det nytt tillväxtultraljud och ny åtgärdsplan efter det.

Vi är liksom för friska för att egentligen gå på specialmödrarvård just nu, därför bollar dom runt oss och ger oss olika besked varje gång. Vi har hittills träffat fyra olika läkare som alla sagt olika saker.

Vi tycker att det är fantastiskt skönt att vara så bra däran att vi nästan blir ignorerade.
Om det fanns minsta misstanke om fara för Plutten så hade de inte gjort på detta vis. Det ska jag fira med pizza och smågodis ikväll.

Kram på er, och tack för att ni tittar in.